luckypernie

Utan göranden blir handen och den andra handen arga, rastlösa och dekadenta. Därför hittade de en ful miniliten byråliknande åkomma uppe på den ensliga vinden i den öde hörnet. Byrån fick följa med ner igen. För att komma ner behövs fötterna på stegen, vilket är svårt om stegen är upptagen av en nyfiken storögdkatt, och de kreativa händerna är upptagna med att hålla i vad om inte längre kändes som en mini, utan var en stor hård otymplig kluns man inte vill tappa på vare sig katt eller tår. Så, balanserandes på en halv fot på toppen av en vinglig stege med stort soon 2 be prettier byråmonster föstes katten ned ett steg i taget, med våld och raggsocka, ned till den säkra golv nivån. Missionen Måla byrås del ett: slutfört.

Byrån är färdigmålad nu. Innan var det en ful, praktisk byrå om man vill lägga saker som är bra att ha men svåra att ha på bord i den, typ bollar. Efter den stora förvanligen, med slip, bets och lack vägrar alla utom två lådor öppna sig. Det är en mystisk, krampaktig och oerhört oanvändlig åkomma den drabbats av, dum-byrån. Men rätt snygg blev den om den bara får handtag på sig. Superhemliga saker, eller trasiga saker som inte går att använda får hamna i lådorna som inte går att öppna, iallafall inte utan våld, glidmedel och kofot.
Banne banne, kom ihåg att inte lägga glidmedlet och kofoten i dessa lådorna. Punkt.

För att få tag i en kompis är det allra enklaste att bo ihop, och på morgonkvisten då man vet att denne sover smyga upp i kompisens sängs fotända och murvla sig över denne. Bäst är då att ha något gott att muta sura morgonmulor med.

Bor man längre isär, typ grannar, kan man smyga huskvistar runt och knacka på ett fönster, så ser man varandra innan kan kan klämma på varandra. Hinner utbyta en och två och fem eller femtio blickar innan man ses på riktigt, beroende på hur svårt det är att få upp fönstret i fråga. är fönstret fastfruset och man blir desperat kan man ju kanske använda sig av en snöskyffel. Men det brukar vara vintertid och sönderslagna fönster håller inte värmen inomhus. Haleluljah säger andra grannens frusna katt, medan en annan gråter och får glas i sina frusna fötter.

Bor man väldigt långt ifrån varandra ska man helst göra väsen av att man ses. Kanske bor kompisen sjukt högt upp i ett sjuvåningshus. Typ våning 4, den fjärdaste våningen. Och in kommer man inte heller för det är lås utan portkod. En mekanistisk pryl finns kanske till hands ändå, utan att kunna porta upp. Den gör det möjligt att trots att man glömt sin telefon (för hade man haft den hade man ju inte behövt stå där och undra hur man ska bete sig för att sa sig in utan hade ju kunnat föra videosamtal om allt utom snusk och olagligheter ifall vem som helst råkar lyssna av dig just då) kontakta kompisen. Slå nummer till vilken person i huset man nu önskar nå, vänta en stund och så svarar förhoppningsvis någon. Ringer man fel, och någon ialafall svarar vet man att denne någon med ett fasligt likt nummer både bor i huset och är hemma för stunden. Man kan ju hoppas att det är en trevlig prick som kanske bjuder på kaffe, kakor och cigarr.

Om man nu har rätt nummer och lyckan att få latcha med telefonen som sitter fast på huset och ser ut som en portlodslåsare men inte är det borde man ju ta tillfället i akt och fira lite med en sång. Så när du slagit rätt nummer, eller fel nummer för den delen, och någon faktiskt ändå svarade på det, kan du överaska med att ta ton.

Därför, på vägen hem till kompisen, om denne då bor så fasligt långt bort att man måste åka långt bort själv för att träffa denne, och denne inte bor på så pass låg våning att det är möjligt att trycka näsan mot rutan för kontakt, har du ett förträffligt tillfälle att värma upp stämman till överaskningssången.

Så, för att hotta upp stämbanden till toppklass började jag värma upp med en cool, lågmäld rap. Funky flow yo brow good morning ho. Biatch fucking grow. Typ jao.
När mina medresenärer kastade irriterade blickar omkring sig, med ett ögonviftande som eskalerade i takt med att stämman blev varmare och högre och the big fat bitch i min rap song blev more and more funky började jag misstänka att detta gäng, the train homies, kanske inte var så sinnade för hip hop.

Så, för att inte förstöra stämningen beslöt jag att stämma om till något mer klassiskt. Men när jag klämde i med ett styckeopera ur trollflöjten var det någon som drämde sin laptop i huvudet på mig. Tråkigt för dig, gubbe, men jag tryckte på delete. Sen tog jag en treo, steg av tåget, ringde på porttelefonen och sa "hej släpp in mig jag fryser och har ont i huvudet". Ingen sång, ingen ny bekantskap med cigarr och kakor. Men en riktig vän öppnar dörren iallafall, klappar dig på huvudet och kanske ger dig en puss eller två och så kan man sitta i soffan tillsammans och ha det bra iallafall. Utan krossade fönster och vresgt morgonhumör.