Räddningsaktioner, kidnappning, en oväntad fika och äventyr till skogs
Svampsäsong i Sverige och skogen bjuder på guldskatter bakom var moss. Långa promenader blir till skattletarstrapader med plastkasse. Ju mulnare himmel, desto grönare tycks mossan och de små guldgula kapen lyser med sin närvaro. Se upp full fart i vildmarken, ekorrarna ränner upp för barken!
På landsväg mot hagfors, en bit utanför molkom ginge jag så fram. Över bäckar, under grenar vid vägens kant. Så plötsligt får en syn på ett litet lurv. Ett sött litet lurv vid namn katt. Hon låg och flämtade i diket och svarade med ett skrämt litet mjao om man kom nära. Men hon flyttade inte på sig utan låg i en krånglig ställning. Inte ska man väl ringa nödnummer om det är en skadad katt, så Alicia blev ombedd via telefon att nysta fram rätt nummer. Jo, visst ska man det, man ska visst ringa nödnummer om det är en påkörd katt eller hund, om man försäkrat sig om att kraken är vid liv. Katten sa att hon visst var vid liv och inte hade lust att ligga kvar någon längre period. När gubben i telefonen informerade om att det var för långt bort för dem, och att en jägare borde letas upp sprutade tårarna för nehej den här katten skulle inte avlivas! Men en bil stoppades och stannade. Hulkande förklarar jag om den stackars kattens dikes-öde. Var det kanske katt till någon av husen på andra sidan vägen? Ett hus tomt, ja ägaren bortrest. Molkomianerna har koll på varandra. Men varför ska det vara så svårt att hitta till ytterdörren hos folk? Likt en inbrottstjuv smög jag runt huset och såg två barn vid köksbordet. Här var iallafall någon hemma. Mamman kommer gående mot köket från vardagsrummet och ser förvånat på mig som precis knackar på altandörren. De hade katter, ja, men ingen svart. Tur det, annars hade man fått agera olycksbud. Men det var kanske grannens katt. Den bortresta grannen vars hus hon vaktade medan han var i Danmark. Lilla svarta pyret blev igenkänd, upplyft och om sagan slutar som vi hoppas omstoppad i kartong i sitt egna hus.
Bilen jag stannat kördes av en tant. En tant-dam. Ville jag ha skjuts hem? Nej, inte så länge kassen var halvfull och det fanns svamp nånstans där ute, svarade jag och blickade mot de fjärran bergen. Men då kanske jag ville ha skjuts till vildmarken då? Ja visst! Hoppa in i främmande bilar så det står härliga till. Vi åkte en bit och ett berg blev utpekat som where the shit was fast med helt andra ord. Hundar hade hon också, och ont i höften. Så jag kunde ju gå ut med hennes hundar. Men vips så var vi utanför nästan pettsons hus. Där fanns baggar och höns, solrosor som svajade utanför ett rött hus med blå dörr och två enorma squash-frukter på ett litet bord av trä utanför. Jag kunde ju passa på att hälsa på hundarna. Hej hundar, höns, nykastrerade katterna Lasse och Bosse, Lasse med ADHD och en bruten lårbenshals eller någon annan kattslig del som även gamla tanter bryter då de drattar på isen. Sen kom där en sedan tre år nyfunnen kärlek. Lennart med smutsiga händer för han var rörmokare för dagen så vi skakade armbåge och sedan blev jag presenterad för djungelgurkorna. Nu har jag inte fått i mig någon lustig svamp, utan djungelgurkorna låg i en skål på bordet, på en bädd av körsbärstomater. Alltihop från hippie-hänget vid Ängsbacka. Ta för dig, nu är vi osvenska. I allafall tvärtemot hur alla mammor och pappor säger till sina barn att man skall göra. Gör som du inte ska göra, så får du en minnesvärd dag. Hoppa in i främmande folks bilar, gå in i deras hus och ät allt konstigt du blir bjuden på. Under en hög av diverse besvansade husdjur fikade vi på osvenskt vis med knäckemackor, te och djungelgurka. På frågan hur Gunilla sedan efter fikat vågade släppa iväg sina hundar med en vilt främmande jag, svarade hon att hon litade på sin intuition. Så vi svansade iväg i kopplad tropp, övergick till en del släpande av kidnapps-matte vid möte av annan fyrfota vandrare. Fyllde upp resten av svampkassen. Ada gjorde tappra försöka att släpa ner den tvåbenta nykomlingen till gänget i en enorm pöl som såg väldigt blöt ut. Då det misslyckades klunkade hon nonchalant i sig några klunkar vatten som för att tala om att det hade hon inte alls tänkt göra. Men hennes ondskefulla plan var fortfarande aktuell på tillbakavägen, då hon, förmodligen med förhoppning om att nu minsan, är hon inte på sin vakt, för det var hon inte heller, återigen slet tag i sig själv och störtade ned i djupet av pölen. Den vingliga tvåbeningen fick kasta sig som motvikt åt andra hållet. Tråkig typ va! Det var en jämn kamp mellan den tjocka labradoren och den 50 kilos flugviktaren. Men tack vare sitt starka intellekt blev det till slut flugan som vann, hårt slingrad om närmsta träd, ädelt skrikandes i falsett om att det inte passar sig att slänga folk i pölar.
Väl tillbaka i stugan kunde vi alla pusta ut och Gunilla förklarade sig, att den person hon möter som står och storbölar över en påkörd katt är precis den personen hon vågar släppa iväg med sina hundar. Så nådde dagen sitt slut. Den trötte hjälten strosade så sakteliga vägen hem. Över åkrar, över ängar med nyfunna ätlig- och erfarenheter i bagaget.
Över ängen skuttade en två tre rådjur, lite längre bort ett gäng med tranor och väl hemma på internatet besökarna från förr, Zaza, Andreas och Marlene. Det spelades spel, utbyttes historier och sedan kunde alla lägga huvudet på kudden med gott humör innanför och stormen ven där utanför.
På landsväg mot hagfors, en bit utanför molkom ginge jag så fram. Över bäckar, under grenar vid vägens kant. Så plötsligt får en syn på ett litet lurv. Ett sött litet lurv vid namn katt. Hon låg och flämtade i diket och svarade med ett skrämt litet mjao om man kom nära. Men hon flyttade inte på sig utan låg i en krånglig ställning. Inte ska man väl ringa nödnummer om det är en skadad katt, så Alicia blev ombedd via telefon att nysta fram rätt nummer. Jo, visst ska man det, man ska visst ringa nödnummer om det är en påkörd katt eller hund, om man försäkrat sig om att kraken är vid liv. Katten sa att hon visst var vid liv och inte hade lust att ligga kvar någon längre period. När gubben i telefonen informerade om att det var för långt bort för dem, och att en jägare borde letas upp sprutade tårarna för nehej den här katten skulle inte avlivas! Men en bil stoppades och stannade. Hulkande förklarar jag om den stackars kattens dikes-öde. Var det kanske katt till någon av husen på andra sidan vägen? Ett hus tomt, ja ägaren bortrest. Molkomianerna har koll på varandra. Men varför ska det vara så svårt att hitta till ytterdörren hos folk? Likt en inbrottstjuv smög jag runt huset och såg två barn vid köksbordet. Här var iallafall någon hemma. Mamman kommer gående mot köket från vardagsrummet och ser förvånat på mig som precis knackar på altandörren. De hade katter, ja, men ingen svart. Tur det, annars hade man fått agera olycksbud. Men det var kanske grannens katt. Den bortresta grannen vars hus hon vaktade medan han var i Danmark. Lilla svarta pyret blev igenkänd, upplyft och om sagan slutar som vi hoppas omstoppad i kartong i sitt egna hus.
Bilen jag stannat kördes av en tant. En tant-dam. Ville jag ha skjuts hem? Nej, inte så länge kassen var halvfull och det fanns svamp nånstans där ute, svarade jag och blickade mot de fjärran bergen. Men då kanske jag ville ha skjuts till vildmarken då? Ja visst! Hoppa in i främmande bilar så det står härliga till. Vi åkte en bit och ett berg blev utpekat som where the shit was fast med helt andra ord. Hundar hade hon också, och ont i höften. Så jag kunde ju gå ut med hennes hundar. Men vips så var vi utanför nästan pettsons hus. Där fanns baggar och höns, solrosor som svajade utanför ett rött hus med blå dörr och två enorma squash-frukter på ett litet bord av trä utanför. Jag kunde ju passa på att hälsa på hundarna. Hej hundar, höns, nykastrerade katterna Lasse och Bosse, Lasse med ADHD och en bruten lårbenshals eller någon annan kattslig del som även gamla tanter bryter då de drattar på isen. Sen kom där en sedan tre år nyfunnen kärlek. Lennart med smutsiga händer för han var rörmokare för dagen så vi skakade armbåge och sedan blev jag presenterad för djungelgurkorna. Nu har jag inte fått i mig någon lustig svamp, utan djungelgurkorna låg i en skål på bordet, på en bädd av körsbärstomater. Alltihop från hippie-hänget vid Ängsbacka. Ta för dig, nu är vi osvenska. I allafall tvärtemot hur alla mammor och pappor säger till sina barn att man skall göra. Gör som du inte ska göra, så får du en minnesvärd dag. Hoppa in i främmande folks bilar, gå in i deras hus och ät allt konstigt du blir bjuden på. Under en hög av diverse besvansade husdjur fikade vi på osvenskt vis med knäckemackor, te och djungelgurka. På frågan hur Gunilla sedan efter fikat vågade släppa iväg sina hundar med en vilt främmande jag, svarade hon att hon litade på sin intuition. Så vi svansade iväg i kopplad tropp, övergick till en del släpande av kidnapps-matte vid möte av annan fyrfota vandrare. Fyllde upp resten av svampkassen. Ada gjorde tappra försöka att släpa ner den tvåbenta nykomlingen till gänget i en enorm pöl som såg väldigt blöt ut. Då det misslyckades klunkade hon nonchalant i sig några klunkar vatten som för att tala om att det hade hon inte alls tänkt göra. Men hennes ondskefulla plan var fortfarande aktuell på tillbakavägen, då hon, förmodligen med förhoppning om att nu minsan, är hon inte på sin vakt, för det var hon inte heller, återigen slet tag i sig själv och störtade ned i djupet av pölen. Den vingliga tvåbeningen fick kasta sig som motvikt åt andra hållet. Tråkig typ va! Det var en jämn kamp mellan den tjocka labradoren och den 50 kilos flugviktaren. Men tack vare sitt starka intellekt blev det till slut flugan som vann, hårt slingrad om närmsta träd, ädelt skrikandes i falsett om att det inte passar sig att slänga folk i pölar.
Väl tillbaka i stugan kunde vi alla pusta ut och Gunilla förklarade sig, att den person hon möter som står och storbölar över en påkörd katt är precis den personen hon vågar släppa iväg med sina hundar. Så nådde dagen sitt slut. Den trötte hjälten strosade så sakteliga vägen hem. Över åkrar, över ängar med nyfunna ätlig- och erfarenheter i bagaget.
Över ängen skuttade en två tre rådjur, lite längre bort ett gäng med tranor och väl hemma på internatet besökarna från förr, Zaza, Andreas och Marlene. Det spelades spel, utbyttes historier och sedan kunde alla lägga huvudet på kudden med gott humör innanför och stormen ven där utanför.
Clipa studio
