luckypernie

 

One of the houtongs in Beijing. The one where Leo's Hostel is located. A hostel that I, despite the fact there was no other way than to climp the scaffolds to get there, strongly recomend. Wounderful enviroment inside, Lots of backpackers, cheap beer, huge sandwished to a smull amont of money compaired to what you got. Nothing to complain about expect all those damn mosquitos. It is still a mysterium to us how they got into our room. 131 bites to be counted when well back at home. Something to brag about perhaps?

Pernilla and Maja was sitting in a bar. Sippin on their drinks when their eyes fell on a jar.
A bucket full of games that'd put a smile on your face
when the bar burst into flames and we decided we'd go to the next place.

Sometimes everything doesn't go as we planned, but maby our plan was for unexpected things to happen to us. Anything better then getting bored as long as you don't break your neck or loose a friend.

Sand even behind the camera lense and snails crawling inside your pants.
Men changing spade to smile, mud, flowers and a thought is starting to grow.

This, my friends, is paradise.
Exactly where it is situated is for you here not to be anounced.
Some of you lucky bastards might know our clan well enough to know its location more exact.
Somwhere in Småland

This dainty lady is the fine woman who I, together with my sister, am lucky allowed to call mom

mamma min fina mamma

Oh yes babe, that's what they called this fine sucker.
Espresso, double one, strong dark as a black bear, topped with something that must be the offspring of an angel. Is like, best coffe ever had. Maja, how was it possible for you to look at your postcard whilst this beautiful beast was standing right across the table. Our perfect table in the most perfect café ever bin. You see, this was years ago, but still I remember how I dove into that tower of cream, digging for my coffee.

CRACOW
if you go, this is your café to visit
search for the crossing of the streets
SWIETEGO TOMASZA
and
FLORIANSKA
in the central city of Cracow

The secret beach behind the bush, only we do not see the beach. The beach, is sand, sand is like tiny tiny cinnamon rolls. Without the oven above, we do not see those buns. But we do see bunny wearing red hat jump like hell

Alla tankar, alla ord det finns att sätta här, men det enda jag ser framför mig är er. Ni fina molkomska vänner. Det har varigt ett fantastiskt år. Idag tog det slut. Det var jobbigt att se oss gråta, och samtidigt så skönt. Det är skönt att känna. Jag känner att jag älskar er. Jag kommer minnas vårt år. Våran höst, våran vinter, våran vår och de få sommardagar vi hann uppleva tillsammans. I framtiden närhelst jag dricker Tingsryd, äter pizza, hör detektivbyrån eller hittar kladdig disk som inte är min egen kommer ni dyka upp i mina tankar som en dröm om en dröm.

Nu är rum 53 tomt. Tomt och rent så ingen behöver böta några 500 kronor inte. Tack Toni för visitkortet.

Jag vill bara hem känns det som. Jag är hemma, men inte alls. Inte ännu och i rummet står allting som inte hör hit.

Tack Eli för högtalarna. De spelar för mig, en sång om allt alla upplevt.

Tack Cicci för sällskapet i bilen. Vi lämnade fortet, vi kom inte längre än 2 km innan vi gjorde tappra försök att tvätta insidan av bilen med salta droppar, du sov, jag körde.

Óverkligt känns det detta. Så snabbt ett år kan gå. Ändå kan så mycket hända, samtidigt som det är alldeles för lite. All tid borde ta dubbelt så länge.

Fotograferna nästa år heter

Marcus Pernilla Douglas Muhamad och Isak. Vi ska ha rutiga skjortor som tre redan hade på sig, liksom Gustaf och Chrille.

Det är som Amanda sade i sitt tal, att vi som vart Molkom, vi vet vad vi menar. I våra hjärtan finns vi.

På måndag blir det Israel.

Adjö

En stillsam maskerad som höll ut ända till kl 05 i morse. Klockan 08 reste sig john blund och sa "nu får du klara dig själv". Efter 1.5 timma gav jag upp och traskade ner i det smutsiga köket för att steka blåbärspannkakor. När dessa var uppätna gjorde jag ett nytt försök, men reste mig och sa nu ger jag mig kl 13. Dagen är här jag kan ingenting göra annat än att möta den med trött huvud. Simon, Victor och Jessica mötte mig i korridoren i full färd med att stjäla de två madrasserna som parkerats utanför Sofia-Linns dörr. Vi drog dom ner och ut på gräsmattan där vi slog läger i eftermiddagssolen. Frid och fröjd bland maskrosor och molntussar. Fler anlände och till slut var vi en näpen skara med utspridda filtar, barfota fötter, tidningar, klubbor skratt och händer om vartannat.

Regnmolnen kikade förbi Molkom någon gång vid halv 8, 8 tiden på kvällen, bestämde sig för att här vill vi vara och dundrade ordentligt av lycka för det fina välkomnandet. Utanför Gamla för överäckande av Coka Cola till Andreas tillsammans med Adam, sedan tuggandes en riskaka med grönpepparsalami i fönstret i Nordans nedre kök och slutligen tillsammans med mumin och snorkfröken som dansar runt min rykande tekopp i mitt eget fina rum nummer 53 som jag snart ska lämna.

Om en fisk faller från ovan och slår sönder ens bilruta är det inte omöjligt att man förändrar sitt liv. Imorgon är det jag som åker till Örebro för att hälsa på pappa på sjukhuset. Han behöver en ny motorcykelhjälm, men får nog blommor först.

Slutet är nära. Solen strålar på oss alla. Somliga märker det, andra inte. 11 av oss sitter instängda i ventilen, klipper, sliter oss i håret, skrattar och dricker te (absolut inte vid datorerna). Det är festplaner i luften. Dels den grande finale som går av stapeln sista helgen, men även le maskerade på fredagen. Klä dig ut till ett yrke. Vad skall man väl drapera sig i?

Igår fick Maja i dramatvåan lära sig lite kick-ass-fighting skills. Träningsverk och en nytänkar frukost dagen efter, müslimacka med korv, ost och paprika, mjölk och flingor med russin och bananchips, te, kaffe.

Alla äter olika frukost. De som inte tål laktos äter laktosfritt, liksom vid alla andra måltider. De som har gymgrosisten som gud, förebild och atlas äter ägg och grönsaker, liksom vid alla andra måltider förutom när det lyxas till med tonfisk. Tonfisk är allt bra gott. Det äter inte absolut-vegeterianerna. De äter en frukost utan kött, liksom vid alla andra måltider. Favoriten för alla är nog kokt ägg. Kokt ägg med salt. Det är molkoms nationalrätt. Enkelt klassiskt men ändå något för alla tillfällen. I skogen, vid frukostbordet, efter träningen, som fyllekäk. You name it.

Pappas bil fick inte stanna i Stockholm. Vi gjorde en favorit i repris road-trip back to, utan Amanda som hade sin Erik och sig själv i Eskilstuna. Då endast en plats fanns ledig, fick den platsen stå tom hela vägen till Örebro. Där slog vi oss ner för att käka, och när vi kom fram till att vi var i Örebro kom någon på att här bor Alex, men så då tar vi honom med oss då. Fem i bilen back to, on the road again. När man helst behöver en bensinmack så finns de inte. Ej någonstans, och när de väl kommer lever de i flock. BENSIN 13.49, BENSIN 13.27, BENSIN 13.12. Bilen sörplar glatt i sig sin dryck. Tankaren förundras över hur snabbt bensinpriserna stiger då den hunnit stiga från 13.27 till 14.09 på två minuter. Stänger snabbt av tankningen, tar ett varv runt bilen för att bedyra sig om att det faktiskt stod 13.27. Vafalls, lurendrejeri. Men icket det var ju superslurken 99 vi fick i tanken. Och imorgon kanske fiskar kan flyga. Vi körde vidare hemåt.

Raggarhelgen missade vi allihopa, men det komemr fler fina helger. Däremot missade alla andra förutom de som var närvarande, och de närvarande var jag, Sofia-Linn, Björn och Hamid. Man kan faktiskt spela Didgeridoo på en damsugare. Basta, nej det gjorde vi inte men vi hade en rolig kväll.

Fem personer klämmer sig in i pappas kära Toyota. Farväl Molkom, vi ses på söndag. Amanda blond, Lisa, Cicci och Adam. Solen sken på oss ända till himlen sprack och ner rann guds badkarsvatten. Torsdag kristi himmelsfärd.

Adam och Lisa lämnade ekipaget i Enköping, resten styrde kajutan mot Storstaden. Cicci droppades i Kista och Amanda skulle precis på andra sidan bron mot var jag bor. Världen är bra liten ibland. Andra gånger är den större. Gånger när en kär syster bor i Tel Aviv. Men räds icke, frukta blott intet, fina du för vi möts snart. Ej anländande på en stor vit häst, men i ett stort vitt flyg. Vi skall väl upptäcka detta doldens land med dess stök och rök, hunkar och munkar och frukt och lukt.

Toyotan blev tömd på diverse nya skatter;

tidning av sorten film - fint skick

banan - gammal halvt otrevlig men säkert fullt ätbar

sminkpenna - svart

kajalvindruvsask - mögliga urs

tidtabell över värmlands trafik öst - linje 300.400-404.406-407.460.500-505.560

cashew och eller peccannötter - smuliga urs

manus, för min lillasyster - passé

Pappan och hans unge den yngre körde till rara farfar Östen i Edsbro för storröjning. I ett rött litet hus med tillhörande snickarbod, bastu, gäststuga, indiankoja, vattenpump och utedass har han bott ett antal år. Det var en fin historia, men även dessa tar slut. Vi har städat och slängt. Farfars skräp och inte skräp flög ut ur dörrar och fönster för att bilda stora högar av "slängas" på gårn. "Åh nej alla mina fina träbitar" säger han. Hvis man flyttar måste man städa ut ordentligt om man ska ha visning. Bort med allt gammalt kan vara bra att ha, ut med varenda död fönsterfluga. Från norr kom Östens bror Sven med svärson. Farfar bjöd på segenhändligt skjuten älg med med flädersaft eller rödvin att dricka till för den som inte körde. Dagen skred mot sitt slut. Vi körde hemåt i den nu av gammalt skräp för någon, skatter för en annan fulla bilen. Två kladdiga läskeflaskor av årgång 60´s, modell skabbig julmust och kladdig, hör och häpna, chokladzingo, en potta av emalj, trälåda från sockerbolaget AB, en köksgrunkmackapär, mycket praktisk med många glaslådor för mjöl eller en miljon rostigamuttrar. De får pappa. Pappa fick också diverse fina plåtbitar och annat jox han ville samla på sig. Ingen zingo däremot. nNej.

Långnäset, Burträsk, Skellefteå. Snödrivor i stora slemmiga klumpar välkomnade passagerarna från Stockholm när de klev av planet fredag eftermiddag. En blond mamma mötte mig, vi for och drack te ur muminmuggar.

Det lagades stormiddag av hemligt recept, men det vart mojitos på stranden följt av lite mer knåpande i köket. Filande av kött till carpaccio efter recept av Leif Mannerström dekorerad med från myren utanför plockade hjortron. Diverse tapas av eget recept. H, hemligt recept, men för dig avslöjas att det innehöll diverse delikatesser, ja kan kalla de diversetapas som ett ord, mozalerra, soltorkade tomater, basilika, pinjenötter, västerbottensost, ruccola, olivolja, . Tilll dessert kubansk chokladmousse med jordgubbs- inte jordgubbskräm, men krämigt var det så jag kallar den jordgubbskräm.

På söndagmorgonen sken solen, som alla andra mornar när man vaknar glad. Mamma stekte blueberry pancakes dessa njöts upp med marple siryp vid stora fönster där vi såg sjön.

USA

New York, Springfield

En tidig Marsmorgon på Arlanda, efter en stärkande frukostbuffé och diskutioner om gomspalt, världskatastrofer och huruvida gårdagens service vid middagen var bra eller urusel kom vi utan problem igenom säkerhetskontrollen. Mormor Marianne tappade vi som vanligt bort i tax free området, men hon återfanns oskadd och med ny kasse i hand. På planet slår vi oss, hokus pokus, ned i economi extra, blir bjudna på Champange och känner oss allmänt lyxiga och behagliga till mods. Lars bredvid Marianne bredvid Annette på andra sidan gången om mig bredvid en pilot på väg till arbetet. Han blev sugen på Transibiriska och vi höll båda med om att när vi reser vill vi inte resa till samma ställe fler gånger än första gången, med undantag.

Fräsha i New York bråkade Lars på sitt charmiga sätt med uthyrningen och framför oss står plötsligt en monsterbil, med 6 enorma skinnfåtöljer till säten, inbyggd dvd och 200 radiokanaler. Vi avlade en kort visit till Manhattan, med öppet fönster kände vi storstadsdoften av frisk och fuktig vårluft varvat med lager av snabbmat och avgaser. Det var större än jag mindes det och ändå är jag närmare toppen på skyskraporna än sist. Mormor pekade ut sitt stråk och berättade att min mor som liten satt och åt på en kudde av siden hos kungligheter.

Manhattan är stort. När vi äntligen hittat ut, efter att polisen skrek åt oss när vi ville svänga, vi gjort ett nytt försök och inte fick svänga där heller, disekerade vi kartan, lyssnade på mormors väninna GPS damen, som hon, om de båda vore kossor, gärna skulle beta tillsammans med, hittade vår väg, hittade tillbaka till vårt hotell med en trevlig mexikan i receptionen och dunsade ner i ett bås på den till hotellet hörande mexikanska restaurangen. Margaritas, Mozarella sticks och en burritos eller en sallad under förväntan.

Vi körde miles, vi körde mil, Vi valde hotellet med den fina trappan framför hotellet med den übertrevliga receptionisten, som ärligt informerat inspektör Annette och inspektörsassistent Pernilla om att servicen var bättre hos honom, och vi gjorde tappra försök att muntra upp receptionistskan, men utan framgång. Kanske var hon dyster för att ingen bodde på hennes hotell, kanske för att ingen hittade dit. Vi såg hotellet från långt håll, vi såg det på nära håll. Vi såg det konstant i 20 minuter från alla håll, från alla hörn, men infarten kunde vi inte hitta, förren vi till slut hittade den. En restaurang hittade vi också. Lars suktade efter öl, Jag suktade efter öl, Marianne suktade efter bloody Mary, och vad mamma suktade efter vet jag inte, men hon blev nöjd med en öl iallafall.

North Carolina

Familjen Stenquist med hund bor i ett stort, vitt hus i Apex. Solen sken, ute i trädgården, mellan brevlådan med siffrorna 514 och förstutrappen ännu utan staket går Sven med sin gräsklippare. Det finns olika grässorter. I grannskapet finns det en stort för vintern och en annan för sommaren. Gräset som ser ut som krabbklor vill ingen inte ha, vare sig ingen bor Sverige eller Usa. Gräsklipparen mullrar, monsterbilen lyckas vi smyga in på uppfarten utan att morbror Sven märker något. jupt försjunken i tankar vandrar han metodiskt gräsmattan fram och tillbaka. Så ser han upp. Släktingarna från det kalla landet i öst har anlänt. Vi välkomnas med varma kramar och ett stort leende.

Sven och Rosmarie visste det inte förren vi besökt dom och förklarat det, men deras inglasade veranda är frukostrummet. Varje morgon satt vi där tillsammans utom när någon gick till vår framdukade frukostbuffe på kökshalvön. Hunden Danjo gjorde stora ögon åt oss. Skulle vi råka tappa smörgåsen idag eller skulle vi inte? Man kan aldrig vara säker nog, bäst att hålla ögonen öppna. Stora, blanka och bedjande.

Vi gjorde utflykter till en liten stad där rådhuset just brunnit upp, brunnit ner, till nytt bostadsområde med ännu ej färdiga hus som vi alla höll med om att vi borde flytta till, till en stor park en väldigt varm dag där mamma köpte en groda som damen som slog in honom bestämt sade till att inte kväka förmycket på planet då hon fått veta att han skulle bli internationell, till staden Apex för ett fint restaurangbesök och till parkområdet med sjön. Från Sverige kom poliens simlag, från USA kom Henriettes simlag, och så vi. Lars stekte hamburgare, Henriette och jag stod för Browniebaket. Vi spelade volleyboll, Svenskar mot Amerikaner. Det var given vinst för vikingarna. Dr Pepper är livsfarlig, både att få i sig och att få på sig. När han åkt bil ligger han i bakhåll, bered att anfalla den första som vågar öppna hans flaska, likt anden i lampan, fast på ett kladdigare och mindre uppskattat sätt. Som tack för att jag fick tvätta kläder drack jag upp ett helt glas av honom, och pga detta låg vi och snackade morsealfabet via mitt hjärta hela natten.

Innan vi lämnade Apex och familjen Stenquist gjorde vi ett stopp vid klädbutiken Ännu lite till, Ännu en gång som vi kan kalla den. 18 vita T-shirst blev 18 vita T-shirts och 12 svarta T-shirts till Lars. Trottoarkanten utanför fick bli min lott så länge, där jag satt och njöt i solen. Mormor Marianne kom strax efteråt och gjorde mig sällskap.

Virginia, Washington

Berg och Hillbillys. Vi vandrade och skulle till toppen. Marianne satt på bänken medan ungdomarna Lars, Annette och Pernilla Klättrade den sista jobbigare biten. En fantastisk klippa av sten rakt ut i himelen med örnar och gamar kretsandes båd ovanför, under och bredvid. Ett litet brev med orden "Annette, här vänder jag, /Mix" talade om för oss att mormor gått en bit längre och sedan returnerat. Hon var nog kaffesugen.

I en liten stad hittade vi ett litet motell, med en liten man som vi betalade för att få sova en natt. På en inte väldigt liten restaurang, den enda i den lilla staden hittade vi middag. De var väldigt trevliga i staden, men de serverade ingen öl, ingenstans. För den behövde vi gå över gatan till macken. Lars gick och med sig fick han den bedårande, men ock bestämda somelieren. Vi trippade med klirrande kasse åter över gatan, satte oss, kom på att vinet ville vi ha svalt som i kallt inte som i uppdrucket, och Lars trippade upp, ut, över, in, tillbaka för att åter gå till macken och be att få kyla vårt vin i deras kyl.

Genom bergen, över bergen, under en halv himmel i solsken och den andra halvan ,som inte var där vi var, i fullständig storm, körde vi vidare. Träden var döda, kaffeställen var det ont om. Mormor kved och knaprade koffeinpiller. Starbucks, vart höll du hus när vi som mest behövde dig?

Utanför Washington ligger en enorm soldatkyrkogård. Det är identiska vita gravstenar till horisonten. Lars såg detaljer och enstaka gravar, medan mormor uppskattade helheten. Andra stod och flämtade i skuggan.

Innanför Washington ligger få parkeringsplatser. Utbudet blir desto mindre ju större bil man har. Monsterbilen blev utvisad ur parkeringshuset. Från ett nedvevat bilfönster hade vi redan spanat in vårt lunchställe på en underbar uteservering i solen med 5 minuters promenad till the White house. Vi var desperata efter en parkeringsplats och våra böner blev hörda. Vi fick ett bord, varsin Caesar salad, öl, ice tea och lemonade. Lars ville se vita huset, jag behövde skor och mamma ville ge kyparen en puss för han var bedårande. Lars gick till vita huset, de tre fruntimmer skulle köpa skor, men kom inte långt förren de istället blev dekadenta och hamnade på uteserveringen intill den förra med varsin iskall drink framför sig. I smyg.

Den sista middagen. Jag fick Martiniglaset, så när Lars beställde martini kunde han inte få det eftersom jag hade martiniglaset. Besticken fick vi i en liten buket av den lille kyparen från bangladesh. När ingen tog emot släppte han dom förskräckt i en hög i mitten av bordet, så var och en själv kan plocka för sig det man vill ha. Kniv och gaffel, två knivar eller två gafflar. Mycket praktiskt. Vi fick mat och helt plötsligt utanförvarning fick vi också varsitt fat med spagetti och tomatsås. Varifrån den kom, eller varför var det ingen som visste. Men kyparen berättade att livet inte var lätt, vi förlät honom för servicen bortom mänsklig hjälp och skildes som vänner.

Lars som kan konsten att tala och övertala talade för att även jag och mormor skulle få slå oss ned i loungen. Där väntade buffé, svalkande öl, en till mormors pojkväns idols dotter. Återigen uppgradering, återigen små flaskor av Champange, som för ett festligt avslut på vår semester och våra äventyr i det stora landet i väst.

Efter en lördag instängd på Nordan i snöstormen som lamslog värmland, en lördag under vilken öppna spisen blev ett kuddfort för tv-tittande, smet blev till våfflor och en burk hemlagad hjortronssylt klickades upp, locket och på våfflorna, med gräddglass, ringde Sofia-Linn och sa "ska du inte med till karlstad" och vi lade oss fem personer i en taxi, genom snöstormen for vi, trotsandes de isande vindarna. Jag över Lisa, Lisas kusin Andrea och Cecilia, Sofia-Linn fram. Underbar lycka över att bussen hem, bussen med de varma elementen där frusna fötter kunde värmas, stannade utanför folkhögskolan och vi slapp gå från Graninge följde oss enda till sängen där Sofia-Linn sov över hos mig. Strålande sol trängde undan molnen till söndagsmorgonen, och Amanda blev väckt med bullriga knackningar, och sedan viskades det i hennes öra att nu fann det nybryggt kaffe och rykande scones vid soffbordet.

En gammal fryst pizza kan med lite hjälp på traven bli till en currydoftande karibisk ö att dela med andra. En pizza måste ätas med händerna, nära ansiktet för att riktigt kunan insupa den ostdrypande atmosfären. En annan blev för en vecka sedan till ett italienskt grönsaksskepp. Ett runt, med paprika, champinjoner, kronärtskocka, majs. Rickard och jag dängde oss i soffan och anföll härligheten med chiliolja och svartpeppar. Som det ska vara.

På ett annat skepp, en färja till Riga, bemödade vi oss att släpa ett billigt flak Heineken till hytten, andra med flak av cider eller annan mystisk öl och diverse spännande klirr. I goda vänners sällskap, med östersjö-isen krossandes just utanför, gungandes av vågor och av dryck, njöt vi av livet i några timmar innan vi ragglade uppför trappor, genom korridorer, förbi det tomma bollhavet och fulla letter, upp till dansgolvet. Där stannade vi och gungade värre en havet resten av kvällen. I riga vaknade vi upp, begav oss ut, hittade en marknad full med fikon, macadamianötter och katter man inte fick fotografera enligt barska lettiska ordningsmän som duktigt gjorde sin plikt som idioter, åt på en restaurang där vi betalade efter matens vikt och sedan vart det dags att inhandla årets förråd och vända tillbaka till färjan. Man behöver ett pass, annars får man stanna. Men eftersom Alicia är så charmig, och tullmännen blev så trötta på de svenska sågspånen utan pass fick vi åter ombordstiga skeppet som skulle föra oss till vårt modersland. Ännu en kväll av härligheter, förutom för Rickard för han fick ont i huvudet när sängen var i vägen där han skulle dyka upp. På natten gick det inte att sova för alla snackade i sömnen och isen skrämde slag på Hugo som pratade utanför sömnen. Innan dessa tappra insomningsförsök hade vi bekantat oss med pratglada hyggliga svenskar och mindre hyggliga jobbiga vitryssar, jag dränkt min mat och konstaterat att jag köpt fågelnötter, Joel och Katrin smuttat på den knallgula spriten som Katrin på order av Sofia-Linn sprang iväg med från de redan alldeles för fulla männen med en av mig nu glömd nationalitet, Rickard mött även taket med det redan sängslagna huvudet, Alicia pustat ut efter hotet om att stanna i Riga för alltid och upptäckt att denna kväll på dansgolvet fanns endast en väldansande yngling som illa kvickt vid upptäckten av vår närvaro även han lämnade dess uta och kilade iväg likt en skrämd skeppsråtta. Trots fettisdag, då man ska vara tyst och snällt äta semlor skrek en man på bussen vi tog istället för den avstängda tunnelbanan i Stockholm på alla stackare vid dörren att de var idioter som inte åkt buss förut, samtidigt som han unnade Alicia att med örat beundra hans skrev. På Vetekatten var stämningen betydligt trevligare. Folk vällde in från lokalens alla hörn, alla på jakt efter den perfekta semlan för iår, som liksom förra året finns på Vetekatten. Underbara, pompösa gräddvålnader flög i stora lass fram genom den överfulla lokalen i vilken glada hurrarop hördes var gång näste man i tur fick beställa. De duktiga biträdena bakom disken höll, trots massorna av folk som alla på en gång ville ha sin beskärda del av härligheten, humöret uppe och lyckades vara både trevliga och effektiva bakom bergen av färdigpackade kartonger, med prydlig rosett knuten runtom, i vilka semlor väntade på att bli köpta, beundrade och uppätna. Gör man stans bästa semlor så gör man, och då når ryktet hela stan. Stockolm är stort och alla vill ha sig en semla.

Tillbaka på Nordan, trötta och snurriga, fick vi våra matlådor och ännu en semla, samt varsin röd ros. Det hade ju under söndagen varit alla hjärtans dag och rara Freddy hade köpt oss alla en fin ros. Vissa kan det där med att överaska och förgylla tillvaron.

Vill du hjälpa till på inspelning med norska reggissören och spela in musikvideor på söndag? Eller du kanske kan redan idag? Vi åker nu. Kl 14.00, på med jacka, glömmer plånbok. Hej, nu är vi här. Jasså inga statister, inget tyg. Ta lite frukt så länge. På norska, det tog ett tag innan man förstod. Ringer upp hela mobilpenningen efter statister och ett vitt tyg 20 meter långt och 4 meter brett att klä in en scen med. Amanda och jag lånar vita volvon och hittar till beijer bygg. Får vårat tyg, betalar med pengar ur ett kuvert, vandrar sedan som två gigantiska marshmallows tillbaka till bilen, frågar efter närmsta system. Amanda köper 9 flaskor rödvin,betalar med pengar ur ett vitt kuvert medan en annan vaktar bilen i brist på mynt. Amanda kommer tillbaka.Mobilen ringer och goa glada Charlotte undrar om vi inte kan köpa lite öl för resten av pengarna. Inte ska dom väl sakna öl heller! Växelpengar blir till biljett, vi traskar tillbaka till systemet, Amanda köper öl för resten av pengarna ur ett vitt kuvert, tillbaka till bilen, tillbaka till inspelningen. Nöjesfabriken här har du oss. Vi klipper och mäter, hänger upp tyg och sliter, äter pizza, dricker coka cola, jobbar hårt till kl 22.00. Först kom det två pizzakartonger. En halvtimma senare kom det 5 till. De köper så mycket pizza att vi behövde sno med oss några, men det var senare och det var Anna. Sent hem.

Rimlexikon

ÄPPLE

0 ord hittades

ORM

0 ord hittades

BAJS

Bajs rimmar på:

kajs, majs, weiss

barnbajs, djurbajs, harbajs, kobajs, måsbajs

ordbajs, tjubajs, babymajs, fågelbajs, hypridmajs

jättebajs, morgonmajs, nikolajs, räserbajs, sockermajs

mirakelmajs

Snö. Då går inte tågen som dom ska. Nånsin. Speciellt inte om du har en anslutande buss att tima. Ännu mindre om du ska med ett flyg. 22 december med, händig som man är, egenkokad apelsinmarmelad i väskan och en längtan efter att i lugn och ro komma till Burträsk över jul konstaterar jag att tågen gör som dom brukar. Okommer. Oljuva ord viner genom luften. En buss blir förhoppning. Snö. Då går inte bussarna som dom ska. Nånsin. Traditionsenligt så här tätt inpå jul och allting.

Arlanda, 20 minuter till take-off. Hinner inte checka in. Terminal 4, inrikes. Security-check. Kö. Barn älskar köer. Särskilt om det är bråttom och dom måste kissa och vill ha glass och ta av sig strumporna och springa åt ett annat håll och göra allt annat än att stå still i kön och vara beredda på att snällt och lydigt gå igenom security check. En stor väska med apelsinmarmelad langas upp på röntkenbandet med en tyst önskan om att ingen ska upptäcka att det är apelsinmarmelad i väskan. 10 minuter till take-off.

Hallå där, är det här din väska? Har du en burk i väskan?

Ja, det är apelsinmarmelad. Vill du ha apelsinmarmelad? Var ligger gate 55?

Gate 55? Vart ska du någonstans?

Till skellefteå.

Du är på fel terminal.

?

Du ska till terminal 3.

Varpå apelsinmarmeladen åter kommer i min ägo, jacka på, burk ner i fickan, väska tillbaka, instruktion om var jag ska och kutar. Tillbaka genom metaldetektorn som tjuter kutar jag genom terminalen, hoppas ingen vakt kastar sig över mig, letar efter terminal 3. Jävla terminal 3. 7 minuter till take-off. Terminal 3! Perfekt, en skylt. Raska steg genom korridoren. Jävla korridor. Den tar ju aldrig slut. 5 minuter till take-off. Ny security check. Va fan! Upp med väska, av med jacka.

Hallå där, är det här din jacka? Har du en burk i fickan?

Ja, det är apelsinmarmelad. Släng den satans burken bara!

Jacka. Väska. Spring!

22 december med, vältränad som man är, håll i sidan och många inte så snälla uttalanden om tåg, bussar, korridorer och security check. Med Sandrina bredvid och valnötsskal på näsan flög vi till Skellefteå. Julen firades i lugn och ro i Burträsk. Utan apelsinmarmelad.

Snön har kommit till Molkom. Jullovet närmar sig. Snögubbar växer fram här och var. Det doftar lussebullar och pepparkakor. Nu finns det inte många luckor kvar i julkalendern.

Jag har hunnit med mycket. Det kan tyckas skrämmande att tid förflyter, det kan kännas som att ingenting händer, men nu känns det som jag upplevt mycket, och jag räknar med att få uppleva mycket, mycket mer.

Jag har galloperat under solnedgången över den mongolska stäppen, haft en papegoja på axeln och en boaorm runt halsen, kramats med en brännmanet, klappat en delfin, blivit kysst av en mygga och biten av en geting, jagats av en tupp, klappat en fågelspindel, ätit krokodil, flygit helikopter över svenska fjällen, badat i ett vattenfall på Azorerna, samlat på hummerklor, sovit på en höskulle, vandrat kinesiska muren under åskoväder, stått med ett ben i skagerack och det andra i kattegatt, lärt mig prata ryska, varit i Danmark, Norge, Finland, Ryssland, Tyskland, Spanien, Portugal, Polen, Ukraina, Nederländerna, Mongoliet, Kina, Thailand, Usa 2, Italien, Grekland och Storbrittanien. Jag har kört ett fartyg över Bajkalsjön, suttit på tebjudning i Peking, dansat i skum, suttit på isen och sett norrsken, legat på ett tak och skådat stjärnfall, lärt mig skjuta pilbåge av mongoler, badat i havet, ridit kamel, klättrat upp i ett gamnäste, lekt kurragömma mellan höbalar i mörkret, förhoppningsvis gjort mina föräldrar stolta, mina syskon glada, mina vänner förälskade. Jag har blivit tröstad av min mamma, åkt på utflykter med min pappa, letat skatter i skogen med min Britt, lagt fiskenät i burträsksjön med min Lars, en hemlighet med min morfar, en fin morfar jag hade.

Idag drack jag varm choklad. Jag och Alicia gjorde en snögubbe. Amanda gav honom en cigg, vi gav honom affro och en snygg figur. Nu behöver vi bara en backe så vi kan åka sopsäck.

Frosten kom. När man går till frukosten går man i rosa ljus, skimrandes mot en löjligt glittrig mark, mot en vit borg fylld med gröt och minst tio tesorter och kaffe.

Torsdag en vecka tillbaka blev inspelningsdag. Vädret perfekt och mitt crew höll mig varm om hjärtat. Bra jobbat!

Veckan bjöd på en vandring bland nedfallna små badhus i bävrarnas lustgård och en gigantisk fullmåne. Fredagen på popcorn och mörkerkull i gymnastiksalen, sedan filmkväll med så många som möjligtvis får plats i en soffa. Lördagen en regnig 1.45h promenad, själv men inte ensam, vid sjön, plingande av stora isbitar, matinébio med Dana, Sofia-Linn och Stefan i sin rosa mössa, därefter Espresso house med kaffe kryddat av drömmar om resor, väntandes på bussen hem mot molkom. I Molkom väntade Adam med en halv grillad kyckling. Gamla blev vår fest-fästning för kvällen präglad av biljard, öl och medryckande Ska. Söndagen, 2a advent, mulet och fuktigt, lussebullar, drönande i soffan tillsammans med Sofia-Linn och Marlene. I den stilla söndagsfriden sågs Adam, Rikard och Hugo slita och stå i med att bygga julklappar. Numera gästas vårt uppehållsrum av det största paket gudarna skådat. Det är nog en häst.

Vi flyttade på den nya micron, den nya dubbelt så stora som den gamla micron, den gamla micron som Adam eldade upp med hjälp av en påse popcorn, till en plats där den inte är i vägen och inte kan knuffa ner någons tallrikar. Sofia-Linn gjorde en kladdkaka, Marlene åt upp sin majskolv, Maja och Agnes kom hem igen hemifrån. Alla tv-apparater upptagna, kladdkakan rykande klar, vi tog tillflykt till det mystiska uppehållsrummet på övervåningen. När filmen var slut blev vi en sekt och ut ur fönstret for vatten och därefter sopsäcken jag skulle gått ut med i onsdags. Rikard kommer och undrar vad som står på. ut flyger mera vatten och en bunt pizzakartonger. Douglas kommer och undrar vad som står på. Ut flyger mer vatten och till sist tre ölburkar och ännu mera vatten. Västan förmodligen ovetandes om det vackra skådespelet.

På kylskåpet hänger en av Alicia och mig omsorgsfullt gjord julkalender, på vilken inläggets titel syftar. 6 sanningar har hittills avslöjats. 16 kvarstår. Imorgon läcker sanning nummer sju ur sin lucka. Vi kan räkna, vi räknar till 22. Den 22 slutar höstterminen och hela internatpalatset töms på sina invånare. Var och en åt sitt håll.

Alla Molkoms internatelever får idag, måndag, möjlighet att vaccinera sig mot Den nya influensan.

Denna helgen var det många borta från internatet, men det hindrar inte oss från att ställa till och ställa till. Rikard är fit for fight och tillsammans med Adam sprang vi elljusspåret. Väjandes för vattenpölar, insupandes den fuktiga mörka luften flyger vi fram genom strålkastarljus, förbi forsande vatten och hundrastare.

Det ses mycket film. I helgen såg vi; The Thing, It, Kill Bill, Kill Bill II, Planet Terror, början på The Water horse, Everything is illuminated, The wrestler.

Lördagen var vacker och solig, Rikard sa "Vi går en promenad, eller fotar, eller lagar mat ihop". Efter en promenad i solens sista timmar köpte vi, med Adam, Sofia-Linn och Rikard, köttfärs och köksliga bestyr satte igång.

***

Köttfärssås

8 Personer

1,5 kg nötfärs, en stor gul lök, tre vitlöksklyftor, en gigantisk morot, två palsternackor, balsamvinäger, en dl tomatpure, en burk krossade tomater, en burk passerade tomater, svartpeppar, två chili, salt, 1-2 tsk socker, kalvfond, olja.

En stor järngryta, 8 hungriga magar (eller 4 hungriga, som kan mättas två dagar i rad, ty såsen är ännu godare dagen efter)

Fräs köttfärs och rivna/hackade grönsaker i olja. Köttsligt och vegetariska råvaror var för sig. Låt de frästa beblanda sig. Puttra sedan lagom länge då alla olika tomatsubstanser tillsatts. Krydda efter behag, snåla inte. Koka ihop. Koka pasta att ha till. Ät och njut. Bon apetit!

***

Med magarna fulla av köttfärssås dåsade vi ner i tv soffan. Dvdn sa upp sig, vi flyttade till Rikards rum, Marlene är med i vårt gäng. Samurajsvärd hit, gul overall dit. Efter filmens slut sa vi "Nu bygger vi en koja". Vad har vi för virke, vad har vi för plats, vad ska vi göra i vårat nya palats? Vi byggde en koja med tv och bar. Alla kuddar och filtar vi kunde hitta. Baren var öppen, övervåningen vår. Sofia-Linn vart en häst som kunde bära både Prinsessan Zelda och hennes Riddare Marlene. Efter en hård dag slocknar vi i vår koja, på golvet, på övervåningen i internatet Nordan.

En ny dag grydde, Sofia-Linn, Rikard och jag gnydde. Golvet var kallt och hårt. Ute regnade det och var grått. Film, Godis, Te, Vårt egna underbara sällskap. Söndagen passerade i stillhet tills Sofia-Linns tröja åkte av och en heltäckande ryggmålning på. 1 ryggrad, 2 svampar, 2 paraplyn, några ögon, 1 träd, 2 ugglor, många fotspår, en hel del muskelvävnad, lite blommor och diverse snirklar senare var klockan nästan elva. Sofia-Linn fick en dusch, blev omsorgsfullt skrubbad, med tvål och papper, sedan bums i säng.

Någon helg då och då lämnar man folkhögskolan i Molkom för att ge sig ut och se världen. För att se om den fortfarande finns kvar, och för att bo hos mormor i västerås. I ett rum med en säng som kunde vart en säng från Fyrbo, eller en hängmatta fick jag sova. Mormor hjälpte mig med lakan och slog huvudet i taktampan 4 gånger. Det är stålmormor det. Hon kan också baka bullar, stå med benet rakt upp i luften och allt om grammatik. Det bjöds på kyckling och rödvin medan mormor uppdaterade mig om det senaste som hänt på hennes gata. Det är en farlig plats att bo på. Med kvistgubben intill råder det krig. Kvistar löv och skällsord från hans håll, mormor slänger sniglar som bevis på sin uppskattning. Med hatisk stämma meddelar mormor att med honom får jag göra vad jag vill. TIPS UTLYSES. Så har det hänt, att gamla, om än konstiga, kamrater och kollegor förvandlas till fiender. Utrustade med såg har nu grannen lekt motorsågsmassaker i mormors skogslund. Ett antal nedsågade stammar vittnade om händelsen. Till råga på allt har någon stulit en kruka med en exotisk, vissen lilja.

På lördagen när mamma med Lars anlänt efter en fest där de var först att komma och sist att gå bakade vi en tårta. Moster Sanna kom, tårtan njöts i fulla drag. På sjukhuset där Sanna jobbar är barnen mycket små. Sanna bor i ett fint flerfamiljshus. Efter att gubben längst ner inte öppnade för att mottaga sin julklapp från två av Sannas pojkar var han död. I mattan satt hans ansikte fast. Ut for hans saker, in kom en ny familj. Deras brödrost uppskattade inte flyttningen och tackade med att elda upp sig själv. Pulversläckaren Tomas, Sannas man, släckte med då han upptäckt elden genom ett fönster gjorde ett bra jobb. Det var pulver överallt i det nyinflyttade hemmet. Säkerheten framförallt!

Helgen led mot sitt slut. Mamma och Lars körde hyrbilen till stockholm för att sedan returnera till norr. På bussen tillbaka till Karlstad var det fullt. Mannen längst fram som inte var chaufför gastade åt chauffören att det minsan var fullt. Chauffören sade, efter att ha kollat med Örebro på uppmaning från den gastande mannen, att det visst fanns plats. Tur det.

Sofia-Linn väntade med öppna armar hemma i uppehållsrummet på Nordan.

Två i fönstret, vi med Agnes och varsin chokladbit smältandes på tungan. Vi funderar över de stackars Tomtebobarnen som splittras mot sin vilja, ut ur det rutnande, förfallande Tomtebo. Viktoria, Micke, Kim, Erik och Sophie, vart ska ni ta vägen? Västan, lugnet eller de fruktade Ventilerna?

Eftergårdagens maskerad hade hela Nordan exploderat, men handlingskraftige Maja gjorde slag i saken och röjde undan slagfältet. Det tog en timme, och Isaks lyspinnar lös inte upp tillvaron som dom skulle, utan satt, uppsprättade och utkletade, fast i bordet.

Mademoiselle Meck, direkt från 1700-talets Frankrike med anor från spanien, därav hennes förtjusning i konflikter, för att bryta isen och komma dig närmare, gillar mousserande vin, skvaller, uppmärksamhet och frukt. Blir något obehagligt skrattar hon, ibland nervöst, ibland av förtjusning, och lämnar sedan platsen, på jakt efter nya saftiga godbitar att sätta tänderna i. Hon bryr sig om dig, och alla runtomkring. Du är inte speciell, men ingen glöms. I hennes värld är alla lika, alla jämställda, utom den vilda flocken av huliganer från Afrika som stormade in någon gång efter 9. Vinet dracks upp, musiken ljöd mellan rummen, in till toaletten där djupa samtal, i vilka sanningen uppdagades, hölls mellan en mentor och hans mentorsbarn. Folk skrattade och var glada, Douglas vandrade allvetande och vis korridoren fram och tillbaka. Hans gelikar, Isak, Hugo och Rikard, även dom klädda som grekiska filosofer, drack vin och njöt i fulla drag. Hugo njöt så till den grad att han förvillade sig bortom festens domäner och däckade, utmattad av dagens spännande händelser i Sofia-Linns säng. Även Zaza tog sig ur sjuksängen och sin isolerade tillvaro.Modemoiselle Meck trippade nöjd och full av glädje och bubbel, iklädd sina rosa tofflor, uppför den kalla stentrappan, tog en dush och försvann. Nu vilar hon med Findus.

Chokolate, hela filmen är sitt namn. När den tidigare misshandlade, numera lyckliga hustrun frågar chokladerinnan huruvida mandlarna är rätt hackade eller inte, frågar hon egentligen om människorna formats klart, om deras tillvaro nu duger. staden är chokladsmeten som chokladerinnan rört om i, och nu tillsatt de färdighackade mandlarna. Låt det smaka. Ikväll bakar vi en chokladkaka. Med bitar i.

Från Molkom till skellefteå på en dag. Start 08.45 utanför gamla i en varm buss som tog oss till stan, där alla andra gick åt norr och Karlstads museum, medan jag gick åt väster och busstorget. Buss till Stockholm från Karlstad tar 4h och 30 min. halvdåsandes med tre glada öldrickande ungdomar, senare en ännu gladare dam, som fick låna min erikssonladdare. Från centralen och hem till Mivi; 45 min.
Packa om, göra capuccino, bre sig en macka, pappa ringer från Thailand, Tugga macka, starta datorn, klunk kaffe, galloperande katt springer åt höger, kolla sl, galloperande katt springer åt vänster, förbanna sl, tugga macka, galloperande katt springer över macka. Slut på kaffet.

Mannen som checkade in mig på Arlanda var pratsam och hade jobbat där exakt lika länge som Britt. Han visste också vem Britt var, men fanns det inte två med samma efternamn, jovisst finns det! incheckad. flyg till skellefteå; 1h 10 min. Det snöade.

Långnäset är ett näs vid burträsksjön med en lång sandstrand. Mammas och Lars hus är stort med en vinkällare. Lördagen ägnade vi oss åt att rida i Gummark. Under söndagen gick Lars ut och skjöt den där älgkalven, friden var förstörd, massakern var ett faktum. från älg till hängande stort köttstycke; 4h. Eftermiddagskaffet smakade mycket bra.

Sandrina tog fakirflyget tillbaka Amsterdam. Mamma skjutsade, kom tillbaka, sov igen, vaknade på nytt med nyheten om att nybakade scones skulle finnas i köket om 10 minuter.

Hotellfrukostar
Förra året jobbade jag en stängning på Sturehof. Mamma var på besök i stockholm och bodde på Scandic Hotel på Karlavägen. Därför var det väldigt smidigt för mig att istället för att åka den långa vägen hem till pappa, bara promenera sturegatan upp och sova över hos henne. Hotelfrukosten var groteskt stor. Det fanns både Svenska Dagbladet och DN att välja mellan och säkert 10 olika sorters marmelad. Somliga saker gör verkligen intryck.

När jag och Maja var på resande fot mot Ukraina år 2007, åkte vi buss från Polen och övernattade på ett Polskt hotell tillsammans med samtliga i vårt resesällskap, 1-2 busslaster med missionärer. Vi skulle alla upp samtidigt, äta frukost, få ner oss själva och bagage till bussarna och sedan fortsätta genom tullen, in i Ukraina. Detta polska hotell har förmodligen aldrig haft så mycket gäster. Det var kaos vid frukosten. Överallt tog maten slut. Pensionärer irrade omkring sökandes efter kaffe. Missionärer irrade omkring, på jakt efter filen. Maja och Pernilla Letade febrilt efter en sittplats. Vi var törstiga och glasen små som shotglas. Man fyllde på sitt enda lilla glas, drack upp det i en klunk, och när man sedan skulle fylla det igen fick man ställa sig i den långa kön av andra törstiga missionärer som även dom klunkat sitt vatten i ett svep. Jag tror vi tillbringade första delen av hotelfrukosten på golvet utan vare sig bord eller stol, men det var en upplevelse. Inget ont sagt sedan om hotellet, för vi fick mannen i receptionens vattenflaska, för hans eget privata bruk, att ha med oss på den långa bussresan eftersom vi var så tidigt uppe att kiosken inte hunnit öppna innan vi for.

Om en björn anfaller ska man kasta sig ner, spela död och skydda huvudet. Om den däremot bara finns i din närhet ska du prata lungt och backa bakåt. Sjunga fungerar bra det med, så länge det inte är RockNroll. Igår medan grytan puttrande på spisen var skogen utanför kolsvart, men det brydde sig inte benen om, utan meddelade att de ville promenera. Inte kan man äta med spring i benen. Ficklampan strejkade, mamma fegade. Skam den som ger sig! Gastandes "Björnen sover" rusade jag hela 3 varv runt huset.

veckan innan höstlivet har vi kulturvecka, hittills har det utövats akrobatik, avslappning, teaterlekar, rörelser och dans. under gårdagen kom en man hit. mannen hade med sig masker. med dessa masker på sig underhöll han oss innan lunchen. han pratade inte mycket, vi såg inte hans ansikte, men han berättade mången roliga ting.

Nattövningen: alla molkoms film/skådisettor delas in i tre grupper, får varsin kamera, ett färdigt manus, kvällsfika och deadline 02.30. vem hade roligast? med lite mjöl och våld kan allt hända.

hemma har vi en negativscanner. jag kom ihåg det idag när vi såg "Män som hatar kvinnor". Vad äcklig den var. jag ska scanna in mina foton. Emma, Agnes, Kim med varmt vatten och honung, Sofia-Linn och Viktoria. Hela huset dundrade när tvättmaskinen snurrade på som värst. det är bara en fråga om månader tills Tomtebo inte är Tomtebo utan fiasko, och ändå klättrar folk omkring på taket och in i Eriks rum med ficklampor.

I fredags när vi spelade in Pers enminutare höll vi verkligen ihop. mysfaktor som Mats skulle vilja kalla det. under otagningarna satt vi inne i Ängsbackas för säsongen stängda cafe, med en mus, ett ljus och bara varandra att värma sig på. Musfaktor. jag kan se musen framför mig till George Gershwins Promenade: walking the dog, innan jag visste titeln. men det var ju en mus och inte en hund.

väl hemma igen, i värmen, i torran på nordan: Tacos och Tequila - wow. när vi lagar mat tillsammans blir det verkligen något speciellt. En hejdundrande kombination av smaksensationer.

på fredag går det en buss från karlstad till stockholm. på den bussen ska jag sitta och åka med den ända fram, men jag ska inte stanna. jag åker upp till mamma i Burträsk och stannar där tills på onsdag, då ska jag och Madde ta en sista koll på varandra på flygplatsen innan hon ger sig av på sin stora resa, mot Kina, mot Peking, mot världen. själv ska jag vara kattvakt. yeah!

Jag bor i Molkom. Studerar på molkoms folkhögskola. Varsågoda

Under mig bor Amanda, till henne kan jag skicka lappar och bananer med mina träningslindor.

Bakom dörren med siffrorna 52, dörren till vänster om min, bor Gustaf. Han spelar gitarr.

På andra sidan, bakom dörren med siffrorna 54, bor Chrille. Han har mitt piercingsmycke.

Bakom alla andra dörrar med några andra siffror på denna våning bor andra. Robin har en mössa och är alltid nöjd.

Viktor pratar gärna och är glad.

Björn säger alltid "ja" och åker skateboard.

Max jagar älg i Mora.

Sofia-linn kan spela cello, men inte sjunga med munnen stängd.

Eli gillar pizza och har samma namn som Eli i romanen av John Ajvide Lindqvist, men uttalar det olika, med betoning på iet.

Alla utom jag och Max röker, men aldrig på balkongen för det får man inte. I köket står det pizzakartonger, i korridoren ligger det ölkladd och en fantaflaska. Det gillar inte Isak.

Isak bor på våningen under, under Robins rum. Isak har en massa att säga till om, och har alltid svar på tal.

Bredvid honom bor Rikard, som är så djup att han lagar kyckling till sig själv för 8 personer.

Maja Träffade jag först av alla, vi roadtrippade ihop. Maja är våldsam, blond och väldigt glad.

Agnes gillar att ligga i högar, men inte skräckfilmer.

På andra sidan korridoren, på nedervåningen i första rummet bor Douglas. Han får altid öppna ytterdörren när det plingar på. Douglas är tyst och gillar ingenting, men ler gärna när han är glad och äter makaroner.

Alicia har tusen doftande krämer, stora ögon och en känd brorsa.

Amanda är förlovad, fräck, gillar socker och att skrämmas.

Hugo, aka Johnny Rock, kan parkour, är vegeterian och snaggade sig.

Detta är gänget på Nordan, utan katt med med ett badkar där man får plats 4 personer om man pressar sig.Vi gör för mycket för att det inte ska skrivas ner och berättas om.

Tex; förra veckan var min pappa och hälsade på. det var en mulen söndag, vi åt på pizzerian, kollade på bilar, promenerade molkom runt, beundrade antikaffären, drack kaffe och hade riktigt lungt och mysigt. tack för besöket, välkommen åter pappa! Men när pappa returnerade till sollentuna och stockholm krympte molkoms folkmängd med ca 0,05% enligt mina beräkningar. det blev tomt en stund, men då gjorde Rikard köttfärssås. Vi hjälpte till och startade en köksateraljorkester.

Köttfärssåsen blev uppäten, för Rikard hade 1kg köttfärs och bjöd oss, Sofia-linn, Amanda och jag. Var det någon mer?

Vi kramade Douglas och en ny grej var igång. Knackknack, någon öppnar, ingen talar, alla kramar. Sen går vi igen.