luckypernie

USA

New York, Springfield

En tidig Marsmorgon på Arlanda, efter en stärkande frukostbuffé och diskutioner om gomspalt, världskatastrofer och huruvida gårdagens service vid middagen var bra eller urusel kom vi utan problem igenom säkerhetskontrollen. Mormor Marianne tappade vi som vanligt bort i tax free området, men hon återfanns oskadd och med ny kasse i hand. På planet slår vi oss, hokus pokus, ned i economi extra, blir bjudna på Champange och känner oss allmänt lyxiga och behagliga till mods. Lars bredvid Marianne bredvid Annette på andra sidan gången om mig bredvid en pilot på väg till arbetet. Han blev sugen på Transibiriska och vi höll båda med om att när vi reser vill vi inte resa till samma ställe fler gånger än första gången, med undantag.

Fräsha i New York bråkade Lars på sitt charmiga sätt med uthyrningen och framför oss står plötsligt en monsterbil, med 6 enorma skinnfåtöljer till säten, inbyggd dvd och 200 radiokanaler. Vi avlade en kort visit till Manhattan, med öppet fönster kände vi storstadsdoften av frisk och fuktig vårluft varvat med lager av snabbmat och avgaser. Det var större än jag mindes det och ändå är jag närmare toppen på skyskraporna än sist. Mormor pekade ut sitt stråk och berättade att min mor som liten satt och åt på en kudde av siden hos kungligheter.

Manhattan är stort. När vi äntligen hittat ut, efter att polisen skrek åt oss när vi ville svänga, vi gjort ett nytt försök och inte fick svänga där heller, disekerade vi kartan, lyssnade på mormors väninna GPS damen, som hon, om de båda vore kossor, gärna skulle beta tillsammans med, hittade vår väg, hittade tillbaka till vårt hotell med en trevlig mexikan i receptionen och dunsade ner i ett bås på den till hotellet hörande mexikanska restaurangen. Margaritas, Mozarella sticks och en burritos eller en sallad under förväntan.

Vi körde miles, vi körde mil, Vi valde hotellet med den fina trappan framför hotellet med den übertrevliga receptionisten, som ärligt informerat inspektör Annette och inspektörsassistent Pernilla om att servicen var bättre hos honom, och vi gjorde tappra försök att muntra upp receptionistskan, men utan framgång. Kanske var hon dyster för att ingen bodde på hennes hotell, kanske för att ingen hittade dit. Vi såg hotellet från långt håll, vi såg det på nära håll. Vi såg det konstant i 20 minuter från alla håll, från alla hörn, men infarten kunde vi inte hitta, förren vi till slut hittade den. En restaurang hittade vi också. Lars suktade efter öl, Jag suktade efter öl, Marianne suktade efter bloody Mary, och vad mamma suktade efter vet jag inte, men hon blev nöjd med en öl iallafall.

North Carolina

Familjen Stenquist med hund bor i ett stort, vitt hus i Apex. Solen sken, ute i trädgården, mellan brevlådan med siffrorna 514 och förstutrappen ännu utan staket går Sven med sin gräsklippare. Det finns olika grässorter. I grannskapet finns det en stort för vintern och en annan för sommaren. Gräset som ser ut som krabbklor vill ingen inte ha, vare sig ingen bor Sverige eller Usa. Gräsklipparen mullrar, monsterbilen lyckas vi smyga in på uppfarten utan att morbror Sven märker något. jupt försjunken i tankar vandrar han metodiskt gräsmattan fram och tillbaka. Så ser han upp. Släktingarna från det kalla landet i öst har anlänt. Vi välkomnas med varma kramar och ett stort leende.

Sven och Rosmarie visste det inte förren vi besökt dom och förklarat det, men deras inglasade veranda är frukostrummet. Varje morgon satt vi där tillsammans utom när någon gick till vår framdukade frukostbuffe på kökshalvön. Hunden Danjo gjorde stora ögon åt oss. Skulle vi råka tappa smörgåsen idag eller skulle vi inte? Man kan aldrig vara säker nog, bäst att hålla ögonen öppna. Stora, blanka och bedjande.

Vi gjorde utflykter till en liten stad där rådhuset just brunnit upp, brunnit ner, till nytt bostadsområde med ännu ej färdiga hus som vi alla höll med om att vi borde flytta till, till en stor park en väldigt varm dag där mamma köpte en groda som damen som slog in honom bestämt sade till att inte kväka förmycket på planet då hon fått veta att han skulle bli internationell, till staden Apex för ett fint restaurangbesök och till parkområdet med sjön. Från Sverige kom poliens simlag, från USA kom Henriettes simlag, och så vi. Lars stekte hamburgare, Henriette och jag stod för Browniebaket. Vi spelade volleyboll, Svenskar mot Amerikaner. Det var given vinst för vikingarna. Dr Pepper är livsfarlig, både att få i sig och att få på sig. När han åkt bil ligger han i bakhåll, bered att anfalla den första som vågar öppna hans flaska, likt anden i lampan, fast på ett kladdigare och mindre uppskattat sätt. Som tack för att jag fick tvätta kläder drack jag upp ett helt glas av honom, och pga detta låg vi och snackade morsealfabet via mitt hjärta hela natten.

Innan vi lämnade Apex och familjen Stenquist gjorde vi ett stopp vid klädbutiken Ännu lite till, Ännu en gång som vi kan kalla den. 18 vita T-shirst blev 18 vita T-shirts och 12 svarta T-shirts till Lars. Trottoarkanten utanför fick bli min lott så länge, där jag satt och njöt i solen. Mormor Marianne kom strax efteråt och gjorde mig sällskap.

Virginia, Washington

Berg och Hillbillys. Vi vandrade och skulle till toppen. Marianne satt på bänken medan ungdomarna Lars, Annette och Pernilla Klättrade den sista jobbigare biten. En fantastisk klippa av sten rakt ut i himelen med örnar och gamar kretsandes båd ovanför, under och bredvid. Ett litet brev med orden "Annette, här vänder jag, /Mix" talade om för oss att mormor gått en bit längre och sedan returnerat. Hon var nog kaffesugen.

I en liten stad hittade vi ett litet motell, med en liten man som vi betalade för att få sova en natt. På en inte väldigt liten restaurang, den enda i den lilla staden hittade vi middag. De var väldigt trevliga i staden, men de serverade ingen öl, ingenstans. För den behövde vi gå över gatan till macken. Lars gick och med sig fick han den bedårande, men ock bestämda somelieren. Vi trippade med klirrande kasse åter över gatan, satte oss, kom på att vinet ville vi ha svalt som i kallt inte som i uppdrucket, och Lars trippade upp, ut, över, in, tillbaka för att åter gå till macken och be att få kyla vårt vin i deras kyl.

Genom bergen, över bergen, under en halv himmel i solsken och den andra halvan ,som inte var där vi var, i fullständig storm, körde vi vidare. Träden var döda, kaffeställen var det ont om. Mormor kved och knaprade koffeinpiller. Starbucks, vart höll du hus när vi som mest behövde dig?

Utanför Washington ligger en enorm soldatkyrkogård. Det är identiska vita gravstenar till horisonten. Lars såg detaljer och enstaka gravar, medan mormor uppskattade helheten. Andra stod och flämtade i skuggan.

Innanför Washington ligger få parkeringsplatser. Utbudet blir desto mindre ju större bil man har. Monsterbilen blev utvisad ur parkeringshuset. Från ett nedvevat bilfönster hade vi redan spanat in vårt lunchställe på en underbar uteservering i solen med 5 minuters promenad till the White house. Vi var desperata efter en parkeringsplats och våra böner blev hörda. Vi fick ett bord, varsin Caesar salad, öl, ice tea och lemonade. Lars ville se vita huset, jag behövde skor och mamma ville ge kyparen en puss för han var bedårande. Lars gick till vita huset, de tre fruntimmer skulle köpa skor, men kom inte långt förren de istället blev dekadenta och hamnade på uteserveringen intill den förra med varsin iskall drink framför sig. I smyg.

Den sista middagen. Jag fick Martiniglaset, så när Lars beställde martini kunde han inte få det eftersom jag hade martiniglaset. Besticken fick vi i en liten buket av den lille kyparen från bangladesh. När ingen tog emot släppte han dom förskräckt i en hög i mitten av bordet, så var och en själv kan plocka för sig det man vill ha. Kniv och gaffel, två knivar eller två gafflar. Mycket praktiskt. Vi fick mat och helt plötsligt utanförvarning fick vi också varsitt fat med spagetti och tomatsås. Varifrån den kom, eller varför var det ingen som visste. Men kyparen berättade att livet inte var lätt, vi förlät honom för servicen bortom mänsklig hjälp och skildes som vänner.

Lars som kan konsten att tala och övertala talade för att även jag och mormor skulle få slå oss ned i loungen. Där väntade buffé, svalkande öl, en till mormors pojkväns idols dotter. Återigen uppgradering, återigen små flaskor av Champange, som för ett festligt avslut på vår semester och våra äventyr i det stora landet i väst.