luckypernie

Alla tankar, alla ord det finns att sätta här, men det enda jag ser framför mig är er. Ni fina molkomska vänner. Det har varigt ett fantastiskt år. Idag tog det slut. Det var jobbigt att se oss gråta, och samtidigt så skönt. Det är skönt att känna. Jag känner att jag älskar er. Jag kommer minnas vårt år. Våran höst, våran vinter, våran vår och de få sommardagar vi hann uppleva tillsammans. I framtiden närhelst jag dricker Tingsryd, äter pizza, hör detektivbyrån eller hittar kladdig disk som inte är min egen kommer ni dyka upp i mina tankar som en dröm om en dröm.

Nu är rum 53 tomt. Tomt och rent så ingen behöver böta några 500 kronor inte. Tack Toni för visitkortet.

Jag vill bara hem känns det som. Jag är hemma, men inte alls. Inte ännu och i rummet står allting som inte hör hit.

Tack Eli för högtalarna. De spelar för mig, en sång om allt alla upplevt.

Tack Cicci för sällskapet i bilen. Vi lämnade fortet, vi kom inte längre än 2 km innan vi gjorde tappra försök att tvätta insidan av bilen med salta droppar, du sov, jag körde.

Óverkligt känns det detta. Så snabbt ett år kan gå. Ändå kan så mycket hända, samtidigt som det är alldeles för lite. All tid borde ta dubbelt så länge.

Fotograferna nästa år heter

Marcus Pernilla Douglas Muhamad och Isak. Vi ska ha rutiga skjortor som tre redan hade på sig, liksom Gustaf och Chrille.

Det är som Amanda sade i sitt tal, att vi som vart Molkom, vi vet vad vi menar. I våra hjärtan finns vi.

På måndag blir det Israel.

Adjö