Räddningsaktioner, kidnappning, en oväntad fika och äventyr till skogs
På landsväg mot hagfors, en bit utanför molkom ginge jag så fram. Över bäckar, under grenar vid vägens kant. Så plötsligt får en syn på ett litet lurv. Ett sött litet lurv vid namn katt. Hon låg och flämtade i diket och svarade med ett skrämt litet mjao om man kom nära. Men hon flyttade inte på sig utan låg i en krånglig ställning. Inte ska man väl ringa nödnummer om det är en skadad katt, så Alicia blev ombedd via telefon att nysta fram rätt nummer. Jo, visst ska man det, man ska visst ringa nödnummer om det är en påkörd katt eller hund, om man försäkrat sig om att kraken är vid liv. Katten sa att hon visst var vid liv och inte hade lust att ligga kvar någon längre period. När gubben i telefonen informerade om att det var för långt bort för dem, och att en jägare borde letas upp sprutade tårarna för nehej den här katten skulle inte avlivas! Men en bil stoppades och stannade. Hulkande förklarar jag om den stackars kattens dikes-öde. Var det kanske katt till någon av husen på andra sidan vägen? Ett hus tomt, ja ägaren bortrest. Molkomianerna har koll på varandra. Men varför ska det vara så svårt att hitta till ytterdörren hos folk? Likt en inbrottstjuv smög jag runt huset och såg två barn vid köksbordet. Här var iallafall någon hemma. Mamman kommer gående mot köket från vardagsrummet och ser förvånat på mig som precis knackar på altandörren. De hade katter, ja, men ingen svart. Tur det, annars hade man fått agera olycksbud. Men det var kanske grannens katt. Den bortresta grannen vars hus hon vaktade medan han var i Danmark. Lilla svarta pyret blev igenkänd, upplyft och om sagan slutar som vi hoppas omstoppad i kartong i sitt egna hus.
Bilen jag stannat kördes av en tant. En tant-dam. Ville jag ha skjuts hem? Nej, inte så länge kassen var halvfull och det fanns svamp nånstans där ute, svarade jag och blickade mot de fjärran bergen. Men då kanske jag ville ha skjuts till vildmarken då? Ja visst! Hoppa in i främmande bilar så det står härliga till. Vi åkte en bit och ett berg blev utpekat som where the shit was fast med helt andra ord. Hundar hade hon också, och ont i höften. Så jag kunde ju gå ut med hennes hundar. Men vips så var vi utanför nästan pettsons hus. Där fanns baggar och höns, solrosor som svajade utanför ett rött hus med blå dörr och två enorma squash-frukter på ett litet bord av trä utanför. Jag kunde ju passa på att hälsa på hundarna. Hej hundar, höns, nykastrerade katterna Lasse och Bosse, Lasse med ADHD och en bruten lårbenshals eller någon annan kattslig del som även gamla tanter bryter då de drattar på isen. Sen kom där en sedan tre år nyfunnen kärlek. Lennart med smutsiga händer för han var rörmokare för dagen så vi skakade armbåge och sedan blev jag presenterad för djungelgurkorna. Nu har jag inte fått i mig någon lustig svamp, utan djungelgurkorna låg i en skål på bordet, på en bädd av körsbärstomater. Alltihop från hippie-hänget vid Ängsbacka. Ta för dig, nu är vi osvenska. I allafall tvärtemot hur alla mammor och pappor säger till sina barn att man skall göra. Gör som du inte ska göra, så får du en minnesvärd dag. Hoppa in i främmande folks bilar, gå in i deras hus och ät allt konstigt du blir bjuden på. Under en hög av diverse besvansade husdjur fikade vi på osvenskt vis med knäckemackor, te och djungelgurka. På frågan hur Gunilla sedan efter fikat vågade släppa iväg sina hundar med en vilt främmande jag, svarade hon att hon litade på sin intuition. Så vi svansade iväg i kopplad tropp, övergick till en del släpande av kidnapps-matte vid möte av annan fyrfota vandrare. Fyllde upp resten av svampkassen. Ada gjorde tappra försöka att släpa ner den tvåbenta nykomlingen till gänget i en enorm pöl som såg väldigt blöt ut. Då det misslyckades klunkade hon nonchalant i sig några klunkar vatten som för att tala om att det hade hon inte alls tänkt göra. Men hennes ondskefulla plan var fortfarande aktuell på tillbakavägen, då hon, förmodligen med förhoppning om att nu minsan, är hon inte på sin vakt, för det var hon inte heller, återigen slet tag i sig själv och störtade ned i djupet av pölen. Den vingliga tvåbeningen fick kasta sig som motvikt åt andra hållet. Tråkig typ va! Det var en jämn kamp mellan den tjocka labradoren och den 50 kilos flugviktaren. Men tack vare sitt starka intellekt blev det till slut flugan som vann, hårt slingrad om närmsta träd, ädelt skrikandes i falsett om att det inte passar sig att slänga folk i pölar.
Väl tillbaka i stugan kunde vi alla pusta ut och Gunilla förklarade sig, att den person hon möter som står och storbölar över en påkörd katt är precis den personen hon vågar släppa iväg med sina hundar. Så nådde dagen sitt slut. Den trötte hjälten strosade så sakteliga vägen hem. Över åkrar, över ängar med nyfunna ätlig- och erfarenheter i bagaget.
Över ängen skuttade en två tre rådjur, lite längre bort ett gäng med tranor och väl hemma på internatet besökarna från förr, Zaza, Andreas och Marlene. Det spelades spel, utbyttes historier och sedan kunde alla lägga huvudet på kudden med gott humör innanför och stormen ven där utanför.
Clipa studio
Improvisation
A group doing improvisations
explore
City life in Tel-Aviv a day like any day
By the shores stood a fisherman in his hat, hoping to catch some fish.
His friend beside him watched and wished he would catch a bigger fish.
Helpfull inhabitants of Tel-Aviv and pastry, oh the pas tre bien pastry of heaven and Jaffas best breakfast place
Armed with a from my sister borrowed bike and a very broken map I swished along the streets of the city Tel-Aviv. Free as one can be without a helmet. You should not bike without a helmet. But its wonderful to feel the wind blow through your hair, not knowing where you are headed at, what you will eat for dinner, or what it actyally was you ate from that plate in the restaurant this morning where you had your breakfast. No hesitation to the fact that it was the best one of however you spell in town. They made it from olive-oil instead of butter I found out after I jumped up from my place to kiss the waiter, to tell him that this was increadible, demanding to know what it was. It was quite similar to a Danish pastry, only it was saltier and stuffed with spinach and feta cheese, baked perfectly crispy after a ritual where the peace of dough is was wrapped around it self. Like hugging itself, after getting the filling after being put in layer after layer on top of itself, this magnificent dough. If you love yourself, other people loves you to. That was maby the trick with this creation, with a perfect capuccino on the side. After a meal like that anyone would kiss their waiter.
Here is where the sun always is shining, at least that I know of.
Here is where all the food is great, and you always get a perfect cup of coffe, always served with a smile.
In Tel-Aviv everyone talks to you. Everyone helps you to find your way if they think you might be lost. Even if you are not lost, they try to help you. In fact, you must really hide to get some time to study the interesning drawing of your map if you don't want to get pointed out on the map, tell you life story and have a cup of coffee or a date for the evening.
My little entangled peace of paper for a map got totally ripped by the wind, it was not even windy, here is where the wind always is gentle. It took a couple of trying strokes in the air, before he landed on the pavement. Still on my bike I leaned down forward to reach for the little bastard map as he continued his outing. In the corner of my eye I can see a man, quite amused, watch us, the hunter still bent forward over her bike trying to run, whith one half of her almost still a map flying in slow-motion two feet ahead of her. When he was done watching the never ending game of trying to catch a map on bike he gives it to me just as I am inches from running over him. He gives me a card and tells me he is performing in this play, and I tell him that damn, I have seen this card before. We chat and it comes to our conclusion that he knows who Sandrina is.
Only minutes ago, a friendly lad stopped me, when I tried to look at the map, also he on a bike, and after I'd found out что с ним можно говорить по русский (that to him it was possible to speak russian) he also told me he knew who my sister was. She had only lived in Tel-Aviv for what was it, half a year, and she already knew half town? Cool.
It's funny, it is, how small the world can seem, and yet ithe distance between people make them forget, or think of it as not my problem when other people need to cover swim in poisous chemicals so that I can where something nice on friday night. Just a thought, just something to sound smart, just so I look like I care of others.
Semestriska memoarer
Senaste utlandsvistelsen- bruna ord
Innan, att tillägga, gör du nytta i att byta ut paketen mot något annat. Någon. Några. Ett brunt paket är förmodligen en sann skatt. Dock inte sagt, att färgglada paketen inte duger till. Allihop behövs, men det är någon du inte bör glömma.
Maj 2010
Israel
ship to gaza
Så jobbigt det blev. En planerad resa. Så dumma människor kan vara. Som alltid. Oroligheter.
-ska du verkligen åka
-ja
Alla som backpackat någon gång vet att ju mindre man packar, desto bättre. Le packningsexpert packar kameraväskan och en liten, mycket praktisk, rullväska, inköpt i Beijing för ganska exakt ett år sedan. Handbagage alltihopa. Det man missar kan man köpa, låna, bygga eller visualisera.
För att åka till Tel-Aviv krävs en mellanlandning. Klä dig prydligt, var beredd på att sitta var som helst, lite överallt, lite varstans. Tacka vet jag ID-biljett och stand-by möjligheter. Tacka vet jag fantastiska Britt. Alternativ München eller Frankfurt. Tyskland har fantastiskt god öl. I tyskland i någon liten stad i mitten finns, förhoppningsvis kvar, den godaste ölen en läckergom kan svalka sig med. krusig inte för söt läskande bröd med en kittlande smak av smörkola. Tyskland alltså. Trevligt. Klappsäte till Frankfurt. Terminalpromenad. TJONG va fan va hände vad nu? Min Oh, så praktiska väska hostar upp en mystisk mutter. Urs. Vi sätter oss ned och vilar lite då. Ur en silverkran rinner en gyllene, skummande stråle av guld "mit hefe" ner i en halvtilers glaspokal. Franziskaner - en vän, ett sällskap och underhållare för en halvtimma.
Go to gate
klicketi-klicketi-plopp. Hoppsan! Vad var det? Ännu en mystisk mojäng skjuter iväg som en projektil för att landa på destination okänd. Avfyrningsplats: okänt domän på den kinesiska reseväskan. Om man drar för hårt är det risk att man springer iväg med endast handtaget, efterlämnandes sina ägodelar.
Min farfar gör fina smycken i trä. Han snider hjärtan och diverse fina kulor. Dessa träs gärna runt hals.
Secutiry check
Av med skor, av med bälte, håll hårt i byxan, gräv djupt i fickan efter de där slantarna, mobil, möjligen en mutter från en resväska jag känner. Skrid ljudlöst genom portalen, känn blickarna från oraklen vid sidan av som genomborrar dina kläder och don't you dare möta deras laserblickar om du vill behålla din syn. Inte ett pip, varsågod att sätta på sig skorna. Då kommer en kvinna fram och tycker till. Hon tycker oj nejmen what a pretty necklace! Thank you my granda made it. It's wounderful. Raring. Det är inte första gången någon häpnar och tycker om ett av Östen Lindgrens träiga mästerverk.
Stuvad i ett plan, färskladdad (inte färs kladdad utan prima färsk laddad) musik, smuttandes på dryck, tillbakalutad. Semester äventyr upplevelser väntar. Och viktigaste, träffa en mycket kär syster Sandrina. Älskade Sandrina bosatt ett halvår i det vilda, i Israel, i Tel-Aviv.
Med lite pengar i fickan, för lite kläder i det inte längre fullt så praktiska bagaget bagaget rullar ekipaget ur flygplanet någon gång vid "mitt-i-natten-snåret". Ny vaken. Nya dofter.
PANG jävlar vad var det? fortsätter gå men det går inte riktigt som det ska och det skramlar och har sig. Där rök det sista av vad som kan kallas väska. Kvar fann bara väs som lät när den lilla Oh, så opraktiska klumpen till bagage släpades genom flygplatsen. Misströstan vart kortvarig för i Tel-Aviv finns det palmer! Verkligen utomlands härliga känsla tag ännu ett djupt andetag, tag plats i en taxi, låt dig föras mot staden och mot ljusen.
hysteri
Rummet är för litet, sakerna för många.
Beijing street style 2
Beijing street style
One of the houtongs in Beijing. The one where Leo's Hostel is located. A hostel that I, despite the fact there was no other way than to climp the scaffolds to get there, strongly recomend. Wounderful enviroment inside, Lots of backpackers, cheap beer, huge sandwished to a smull amont of money compaired to what you got. Nothing to complain about expect all those damn mosquitos. It is still a mysterium to us how they got into our room. 131 bites to be counted when well back at home. Something to brag about perhaps?
Be Jenging in Bejing
Pernilla and Maja was sitting in a bar. Sippin on their drinks when their eyes fell on a jar.
A bucket full of games that'd put a smile on your face
when the bar burst into flames and we decided we'd go to the next place.
hillclimbing event
Sometimes everything doesn't go as we planned, but maby our plan was for unexpected things to happen to us. Anything better then getting bored as long as you don't break your neck or loose a friend.
Sand even behind the camera lense and snails crawling inside your pants.
Men changing spade to smile, mud, flowers and a thought is starting to grow.
Sandrina & Alex
This, my friends, is paradise.
Exactly where it is situated is for you here not to be anounced.
Some of you lucky bastards might know our clan well enough to know its location more exact.
Somwhere in Småland
Annette
This dainty lady is the fine woman who I, together with my sister, am lucky allowed to call mom
mamma min fina mamma
vienna style in krakow
Oh yes babe, that's what they called this fine sucker.
Espresso, double one, strong dark as a black bear, topped with something that must be the offspring of an angel. Is like, best coffe ever had. Maja, how was it possible for you to look at your postcard whilst this beautiful beast was standing right across the table. Our perfect table in the most perfect café ever bin. You see, this was years ago, but still I remember how I dove into that tower of cream, digging for my coffee.
CRACOW
if you go, this is your café to visit
search for the crossing of the streets
SWIETEGO TOMASZA
and
FLORIANSKA
in the central city of Cracow
Do you also feel pretty today?
Långnäset
The secret beach behind the bush, only we do not see the beach. The beach, is sand, sand is like tiny tiny cinnamon rolls. Without the oven above, we do not see those buns. But we do see bunny wearing red hat jump like hell
Lars & Annette
För att det för författaren vore förfärligt och det förföll i glömska, inte att förglömma fastän tiden förflytt oss
Kära du, min vän, ta dig en smörgås, en svensk en, med ost och kaviar, helst på ett knaprigt bröd av knäcketyp. Det äter man i sverige. Även surströmming äts till och från, av de riktigt sturska och de riktigt svenska. En annan stund skall mankind här kunna läsa om ett annat land. Ett Israel som hände i Juni. Om minuter, eller timmar, eller veckor. Veckor har det redan gått. En hel månad har kunnat sluta sig om dessa de veckorna som redan gått. Fat sen vecka går inte. Det är vi som går genom den, om vi inte ligger i hängmattan och drömmer och dagar som flytt eller bättre tider eller den där glassen vi inte har i frysen.
Farväl Molkom
fre, juni 04, 2010 22:56:18
Alla tankar, alla ord det finns att sätta här, men det enda jag ser framför mig är er. Ni fina molkomska vänner. Det har varigt ett fantastiskt år. Idag tog det slut. Det var jobbigt att se oss gråta, och samtidigt så skönt. Det är skönt att känna. Jag känner att jag älskar er. Jag kommer minnas vårt år. Våran höst, våran vinter, våran vår och de få sommardagar vi hann uppleva tillsammans. I framtiden närhelst jag dricker Tingsryd, äter pizza, hör detektivbyrån eller hittar kladdig disk som inte är min egen kommer ni dyka upp i mina tankar som en dröm om en dröm.
Nu är rum 53 tomt. Tomt och rent så ingen behöver böta några 500 kronor inte. Tack Toni för visitkortet.
Jag vill bara hem känns det som. Jag är hemma, men inte alls. Inte ännu och i rummet står allting som inte hör hit.
Tack Eli för högtalarna. De spelar för mig, en sång om allt alla upplevt.
Tack Cicci för sällskapet i bilen. Vi lämnade fortet, vi kom inte längre än 2 km innan vi gjorde tappra försök att tvätta insidan av bilen med salta droppar, du sov, jag körde.
Óverkligt känns det detta. Så snabbt ett år kan gå. Ändå kan så mycket hända, samtidigt som det är alldeles för lite. All tid borde ta dubbelt så länge.
Fotograferna nästa år heter
Marcus Pernilla Douglas Muhamad och Isak. Vi ska ha rutiga skjortor som tre redan hade på sig, liksom Gustaf och Chrille.
Det är som Amanda sade i sitt tal, att vi som vart Molkom, vi vet vad vi menar. I våra hjärtan finns vi.
På måndag blir det Israel.
Adjö
den sista maskeraden
lör, maj 22, 2010 20:48:06
En stillsam maskerad som höll ut ända till kl 05 i morse. Klockan 08 reste sig john blund och sa "nu får du klara dig själv". Efter 1.5 timma gav jag upp och traskade ner i det smutsiga köket för att steka blåbärspannkakor. När dessa var uppätna gjorde jag ett nytt försök, men reste mig och sa nu ger jag mig kl 13. Dagen är här jag kan ingenting göra annat än att möta den med trött huvud. Simon, Victor och Jessica mötte mig i korridoren i full färd med att stjäla de två madrasserna som parkerats utanför Sofia-Linns dörr. Vi drog dom ner och ut på gräsmattan där vi slog läger i eftermiddagssolen. Frid och fröjd bland maskrosor och molntussar. Fler anlände och till slut var vi en näpen skara med utspridda filtar, barfota fötter, tidningar, klubbor skratt och händer om vartannat.
Regnmolnen kikade förbi Molkom någon gång vid halv 8, 8 tiden på kvällen, bestämde sig för att här vill vi vara och dundrade ordentligt av lycka för det fina välkomnandet. Utanför Gamla för överäckande av Coka Cola till Andreas tillsammans med Adam, sedan tuggandes en riskaka med grönpepparsalami i fönstret i Nordans nedre kök och slutligen tillsammans med mumin och snorkfröken som dansar runt min rykande tekopp i mitt eget fina rum nummer 53 som jag snart ska lämna.
Om en fisk faller från ovan och slår sönder ens bilruta är det inte omöjligt att man förändrar sitt liv. Imorgon är det jag som åker till Örebro för att hälsa på pappa på sjukhuset. Han behöver en ny motorcykelhjälm, men får nog blommor först.
